Marcus bästa 2011

1. Sisters of mercy – Münchenbryggeriet
Inte det minsta överraskande men det är lika logiskt som förutsägbart. Sisters kommer till Sverige och gör en fullkomligt lysande spelning och jag blir aldrig mätt. Faktum är att jag och Jonas konstaterat att det är svårt att fatta att man faktiskt ser Sisters när man gör det. Det är oundvikligt att få en känsla av overklighet i deras uppenbarelse. Kanske är det för att det är svårt att fatta att ett band med så mäktig ljudmatta att det låter som maskiner faktiskt är ett gäng människor av kött och blod. Ja..åtminstone alla utom Eldritch i alla fall. Vad den mannen består av är ännu inte vederlagt.

2. Florence and the Machine – Ceremonials
2011 är inte heller året då man är bortskämd med genomgående bra album. Det ligger helt enkelt inte i den här tidseran att göra jämna skivor. Därför är Ceremonials ett undantag och ett underbart sådant! Topparna ligger i What the water gave me och No light, No light men även den akustiska versionen av Heartlines kittlar mina konsertnerver något vansinnigt. Ser fram emot en livespelning, förhoppningsvis under 2012.

3. Deadmau5 – Peace and love
I väntan på att Justice kliver på Annexets scen i mars och i den eviga väntans tider på att Daft Punk ska ge sig ut på vägarna igen så drömmer jag mig tillbaka till den vansinnigt tunga spelningen i Borlänge i somras. Trycket, det eviga beatet och den hängivna publiken..kort sagt så var det festivalens spelning.

Inte ens nära
1.Metallica + Lou Reed – Lulu
Jag känner inte till någon som ens har ett förlåtande ord att säga om den här tragedin. Lou Reed låter som en yrande mentalpatient medan råpackade boysen i Metallica sitter och maniskt jammar i andra hörnet på en sedan länge urspårad efterfest. Det är väl ok och säkert kul för dem men varför i helvete ge ut det på skiva? Jag har alltid accepterat Metallicas idéer och stickspår (även om St. Anger frestar mitt tålamod till bristningsgränsen) men nu vette fan vad jag ska tycka. Lulu är en sån styggelse att jag inte riktigt är säker på att min syn på Metallica riktigt kommer att kunna repa sig.

Comments are closed.