Dead can dance – Anastasis

Dead can dance stor

Betyg: 6/10

Jag har tidigare skrivit i Misantropen om Dead can dance och deras totala avsaknad av humor. Det var fel av mig. Dead can dance saknar inte humor. De har ingenting med humor att göra överhuvudtaget så det finns ingenting att sakna. De har valt bort humorn och klassat den som simpel, frihetsberövande och banal. Gruppens mission är minsann inte att sitta och skratta eller att ens le. Dead can dance vill få oss att förstå att allt, precis ALLT är på blodigaste allvar, hela, hela tiden. Och allra helst ska den här missionen dränkas i lager på lager av smetig synt, så pass smetig att man faller i dvala innan man ens hinner stänga av stereon. Dead can dance vill få oss att förstå att hästar springer och att vinden susar i säven, att tiggaren har det jobbigt och att örnen flyger som bara en örn kan flyga, helst framfört så omständigt som möjligt på något påhittat språk. Bandet är dessutom fullständigt övertygande om att ALLA lyssnar, att alla VILL lyssna, ty i Dead can dance värld existerar bara Dead can dance och vad kan då vara viktigare? Endast de sitter inne med sanningen och vi ska vara evigt tacksamma att de ens vill berätta den för oss.

Jag har nog aldrig känt mig mer motiverad att släppa en fis.

…men även de som tar sig pÃ¥ alldeles för stort allvar, pÃ¥ alldeles fel sätt, hittar ibland rätt. Det händer inte ofta, men när det väl sker sÃ¥ är det smÃ¥tt överväldigande, en i det närmsta religiös upplevelse. I det här fallet sker det i en enda gÃ¥ng. Ã… andra sidan räckte det för att jag skulle inhandla min första Dead can dance skiva. LÃ¥ten heter ”Return of the She-king” (naturligtvis) och är sÃ¥ pompös och sÃ¥ vacker att den är helt omöjlig att motstÃ¥.

 

(om ni förundras över det höga betyget sÃ¥ är bÃ¥de ”Opium” och singeln ”Amnesia” helt ok lÃ¥tar och tillsammans med ovan nämnda ”Return of the She-king” sÃ¥ är vi redan där uppe i halva skivans speltid.)

 

Comments are closed.